Leder
Höftledsdysplasi, HD, innebär en felaktig utveckling av höftleden som äger rum under hundens uppväxttid. När skelettet vuxit färdigt kan man bedöma höftledernas utformning med hjälp av röntgen.
Gradering av höftledsstatus görs enligt normer och bygger dels passform mellan höftledskula och höftledsskål och dels på djupet av skålen.
A – normala höftleder grad A
B – normala höftleder grad B
C – lindrig dysplasi
D – måttlig dysplasi
E – höggradig dysplasi
Collie ligger på en relativt hög nivå av hundar vars höfter röntgas, runt 65 %. Statistiken varierar dock från år till år. Långhårig collie har en relativt låg andel HD på i genomsnitt 12 % medan HD på korthårig collie är ovanligt, i genomsnitt 1%.
Armbågsledsdysplasi, ED, innebär en onormal utveckling av armbågsleden som äger rum under hundens uppväxttid. ED är ett samlingsnamn för olika tillväxtrubbningar som kan leda till benpålagringar runt armbågsleden. När skelettet vuxit färdigt kan man bedöma armbågsledernas utformning och graden av eventuella benpålagringar med hjälp av röntgen.
Endast enstaka fall av armbågsdysplasi finns rapporterade.
Risken för att en hund ska utveckla HD / ED är betingat av såväl arv som miljö.
För långhårig collie beräknas (sedan 2016-12-31) index för HD. Rekommenderas att föräldradjurens genomsnittliga HD-index vid parningstillfället är större än 100. Hund med höftledsstatus D eller E får inte användas i avel, oavsett HD-index.
Genomsnittet i rasen (eller mer exakt i en referenspopulation av rasen) motsvarar ett index på 100. Det betyder att en hund med index över 100 förväntas lämna avkommor med bättre HD/ED-status än rasen i genomsnitt.
För korthårig collie beräknas inget index för HD. Historiskt sett ligger andel HD-belastade individer på en låg nivå. Hund med höftledsstatus C, D eller E får inte användas i avel
I raser som inte har HD-index bör avelsurvalet baseras på såväl avelsdjurens egen HD-grad som tillgänglig information om HD-status hos nära släktingar (föräldrar, syskon och eventuella tidigare avkommor) för en säkrare bedömning av individernas avelsvärde.
I raser som inte har ED-index bör avelsurvalet baseras på såväl avelsdjurens egen ED-grad som tillgänglig information om ED-status hos nära släktingar (föräldrar, syskon och eventuella tidigare avkommor) för en säkrare bedömning av individernas avelsvärde.
Det bör poängteras att hundar med någon grad av ED, även lindrig sådan, per definition har förändringar i leden som har givit eller kan ge upphov till benpålagringar (osteoartrit). I detta avseende skiljer sig graderingen av ED från den av HD. Detta, i kombination med att hunden bär mer vikt på sina framben än bakben, gör att även lindrig ED kan förväntas orsaka individen mer kliniska problem än motsvarande grad av HD.
Eftersom hundens HD-status påverkas av såväl gener som miljö utgör den enskilda individens HD-grad ett relativt osäkert mått på dess avelsvärde. För en säkrare avelsvärdering finns idag HD-index tillgängligt i flera raser. Genom att se till parningskombinationens HD-index, snarare än till en enskild individs HD-grad, kan en säkrare avelsvärdering avseende HD göras. I raser som har tillgång till HD-index bör avelsbeslut baseras på avelsdjurens index snarare än deras HD-grad. SKK/AKs generella rekommendation är att parningskombinationens HD-index, dvs föräldradjurens genomsnittliga HD-index vid parningstillfället, ska vara större än 100. Denna rekommendation innebär att avkommorna förväntas få ett index för HD som är bättre än genomsnittet i rasen (referenspopulationen).
SKK/Avelskommitté uttalande angående HD (4/2016, § 104)