En elegant vallhund med ett drömmande uttryck!
Långhårig och korthårig collie skiljer sig främst genom pälsens längd. Den långhåriga collien är en mer förfinad variant av den skotska fåraherdens ursprungliga arbetscollie.
Collien härstammar från de brittiska öarna, där den ursprungligen användes som vallhund. Rasens följsamhet, samarbetsvilja och uthållighet gjorde att den tidigt fick andra arbetsuppgifter. Under första världskriget användes collien av engelsmännen som sanitetshund – en föregångare till dagens sök- eller räddningshundar. Rasen kom till Sverige på 1800-talet och användes även här inom militären.
Collien är idag en allsidig brukshund som används i arbete inom flera olika områden och deltar i olika typer av prov och tävlingar. Den har också en lång historia i utställningsringen, där den långhåriga varianten blev populär efter drottning Victorias intresse på 1800-talet.
Collien är också en uppskattad familjehund. Den naturliga fårhundsrollen gör collien till en ras, som är gladast, när den har något att göra och en uppgift i familjen.
Historik
Collien ansågs länge vara en skotsk hund, men var de vallande hundarna ursprungligen kom ifrån är inte helt klarlagt. Den användes tidigt både som vallhund, boskapsdrivare och gårdshund. Ordet ”collie” har genom tiderna stavats på många olika sätt – Coll, Colley, Coally, Coaly och Colley – och tros antingen komma från det anglosaxiska ordet col (svart), vilket kan syfta på både hundens färger och på de svarthuvade får som den vaktade, eller från det gaeliska ordet cuilein (valp). Gaeliska talades av herdar i de områden där collien arbetade, långt innan Skottland blev en del av Storbritannien.
Under mitten av 1800-talet var färgen blue merle vanlig på engelska vallhundar, och det fanns gott om merlefärgade collies över hela Storbritannien. Samtidigt förlorade collien många av sina traditionella arbetsuppgifter när boskapsdrivningen till marknader upphörde i och med järnvägens utbyggnad.
År 1860 fastställdes collien för första gången i en rasstandard, och redan året därpå, 1861, ställdes den ut i Birmingham. Intresset blev stort, och rasen fick verklig fart när den hundälskande drottning Victoria började föda upp collies. Rasen blev snabbt populär, och stora summor betalades för de bästa hundarna, varav många såldes till Amerika.
På 1870-talet började collien förändras från en robust fårhund till en elegant utställningshund. 1871 visades för första gången sobelfärgade collies, tidigare hade de mest varit trefärgade eller svartvita. Den trefärgade hunden Trefoil, född 1873, räknas som stamfader till alla dagens collies. Hans son Charlemange bidrog starkt till den ymniga pälsen och huvudformen. 1877 ställdes Carlyle ut – den första collien med tydligt lång nos – och 1879 kom tiken Marge, som anses ha givit rasen sina karaktäristiska öron.
Förändringarna i rasen väckte många spekulationer. Man vet att irländsk setter, greyhound och vissa stövare blandades in, särskilt i den korthåriga varianten. Ett säkert exempel är när markisen av Huntly 1880 parade sin setter med en collie, vilket bidrog till färgvarianterna. Två tikar, Blue Sky och Blue Ruin, ställdes ut 1885 och förde vidare anlaget för blue merle.
Redan på 1880-talet kom collien till Sverige. Vissa importerades av militärer som hade sett hundarnas användbarhet som sanitetshundar i fält, medan andra togs in för utställning. En svensk handbok från 1889 beskriver collien som en både klok arbetshund och en vacker lyxhund. I den svenska stamboken från 1902 finns sex importer noterade, vilket visar att collien hade etablerat sig ordentligt här.
Under tidigt 1900-tal blev collien pionjär inom sanitetshundväsendet i Sverige, mycket tack vare kapten Eric Liliehöök och fanjunkare A. Ottergren. Liliehöök köpte sina hundar Barry och Nellie färdigdresserade från Tyskland, medan Ottergren hämtade sin King Boy från Danmark. Även svenskfödda hundar, som Tuttan, användes som sanitetshundar. Dessa hundar lade grunden till det svenska arméhundväsendet som startades drygt 30 år senare. Till minne av Liliehöök instiftade Svenska Collieklubben senare ett vandringspris i hans namn.
Collien användes också i Storbritannien som militär brukshund under första världskriget, särskilt som sanitetshund. En illustration i Nordisk familjebok från 1916 visar en sådan collie i full utrustning. Kanadensiska Collieklubben berättar till och med att tyska flyg vid ett tillfälle försökte bomba brittiska arméns colliekennlar på grund av hundarnas stora betydelse.
År 1909 fanns den gamla arbetande collien fortfarande kvar på gårdar i Skottland och i USA, dit brittiska emigranter tagit med sig hundarna. Där användes den i vardagen för att vaka vid lamning, valla hem får, fösa in höns och till och med hålla ett öga på barnen.
Även om collien senare blev mer känd som en vacker utställningshund, lever många av dess ursprungliga egenskaper kvar. Dess följsamhet, arbetsglädje och uthållighet gjorde den både till en uppskattad brukshund och en framgångsrik sanitetshund. Idag är collien en allroundhund, kapabel att prestera inom många områden – från bruks och tävling till att vara en lojal familjehund. Den kännetecknas av sin eleganta men kraftfulla byggnad, sitt unika trav och sin utpräglade vallhundskaraktär.